Brandkvinnan

Idag är jag arg....
På farmor...
När Daniel skulle hämta en tablett till mig för det började göra ont, så tyckte hon att man skulle ha ont och inte stoppa i sig massa skit. Sen kunde hon inte fatta att vi var släkt för farmor själv var så envis och kämpade själv när man var skadad och lät inte andra hämta grejor åt en. Ja men det är ju inte så lätt att bära dricka sa jag till henne, jo det är klart men man ska inte ge upp utan att försöka själv.

*ahh*

Fan vad arg jag blev, jag kokade ju så det ångade ur örona och näsborrarna. Hon fattar fan ingenting och vet inte ett skit vad jag kämpar. Jag gjorde fan min frukost själv idag, ja det låter jädrigt enkelt att bre några mackor. Men det är ett helvete att hämta grejor.
Men nejdå hon tyckte att jag inte skulle ligga i sängen hela tiden och ropa på mamma.
Jag tystade iaf ner henne. Sen började ju hon med sina berättelser när hon bröt handleden och hon körde bil å allt (för hundrade gången).
Men hon frågade iaf när hon kom in hur det var med benet*wow*.
Hon frågade inte när hon ringde dagen jag hade varit på akuten, nejdå, då skulle hon bara prata med Björn.
Nä jag tänker inte hälsa på henne på ålderdomet när hon kommer dit, ni kanske tycker det låter hemsk men det är så mycket som jag inte skrivit här. Men tro mig, ni hade inte heller gjort det.
Men visst, hon kan vara snäll och go ibland. Men nej, hon tänker mest på sig själv, så e det.

Nog om det.

Lite rätt har hon nog. Men om jag hade hämtat allt själv hade jag inte kunnat resa mig ur sängen. Den som inte gått på ett par kryckor har ingen aning, det ser inte så jobbigt ut. Men jag lovar det är det. Man får ont i hela kroppen. Det är ju inget normalt för kroppen. Man spänner ju sig på alla andra delar och tröttar ut. Och händerna är så ömma. Ljumsken är trött av att hålla upp betongklumpen. Mitt högra knä tar stryk av hoppen upp för trappor och när jag ska resa mig. Min högra fot får jag snabbt ont i.
Så om man kan be någon gå och hämta en sak som skulle ta mycket kraft och tid för mig och inget besvär för dom så e det klart man ber dom.

Hade jag bara gått med kryckor i några dagar så hade jag självklart gjort allt själv. Men man ska orka många veckor till. Man ska orka hoppa runt i skolan som ett gehu.

Och att farmor ska vara envis är strunt. Hon gnäller ju varje gång på sina knän när hon kommer hit. Men att jag hade ont i mina knän i 6 år av mitt liv var ju inget hon brydde sig om. Hon hade ju alltid ondare och mycket envisare.
Märks det att jag är arg?

Det är ett helvete att gå upp och ner för trappan, att gå på toan. Varje gång jag vaknar på morgonen vill jag inte stiga upp, bara ligga där och skita i allting.
Tog två tabletter igår när jag lade mig för att smärtan skulle försvinna, inte bara i foten utan i själen. Det hjälpte ju givetvis inte. Var så jädra sugen att ta några tabletter till men jag vågade inte. Men frestad, det var jag...

Jag kan inte sluta skriva märker jag.

Men jag struntar om ni orkar läsa igenom allt eller inte. Jag vet inte ens vilka ni är.

Jag är så jädra avundsjuk på alla. De cyklar, rider, går, kör bil. De går upp för trappan hur lätt som helst. De kan gå på toan mitt i natten som ingenting.
Jag vet, jag får fan skylla mig själv. Det kunde ju bara gå åt helvete när hästen var hungrig och inte riden på tre veckor. Dessutom rida barbacka i sommarhagen. Jag ångrar mig att jag lät mig övertalas av Ida, var ju inte så pigg på att köra upp, men det skulle ge bli så härligt att få rida igen, vara med sin bästa kompis och njuta av lovet.
Om du läser detta Ida så är det inte ditt fel, jag kunde ju säga nej. Men jag är glad att det var jag och inte du. Inget ska få hända dig min lilla sockertopp ;o)

Antar att ni tycker jag är gnällig. Det finns många som har det värre. Många som är handikappade resten av livet. Men jag har väl oxå rätt att gnälla? Dessutom gnäller jag på mig själv, för att jag är så jädra dum och klantig och så jädra känslig. Innan var jag så j*vla stark men nu gråter jag ju för minsta lilla. Och jag hatar det!
Jag behöver en axel att luta mig mot.