Brandkvinnan

I lördags frågade brandman M om jag kunde köra direkt ut till övningsfältet så att min medverkan skulle bli hemlig. Jag parkerade väl kamoflerat vid skrotbilarna som en vacker dag ska klippas sönder.

Övning: Buss på sida, en person inne i bussen (jag) och en under bussen (docka).

Jag kröp bakom ett säte (under om bussen stått upp), så jag låg på sidan. Var precis så lilla jag fick plats. Brandman M som höll i övningen sa att jag skulle ropa på hjälp när brandmästaren gjorde sin OBBO. Jag skulle ha ont i nacke, rygg och ben. M ringer upp BM och drar "larmet".
Hörde när 301 och 309 kom och parkerade bredvid bussen. Jag började ropa på hjälp, skynda er, jag har ont m.m. Branden i en tunna släcktes snabbt och jag hörde BM gå runt. Han kikade in genom takluckan och sa: "Hej. Nämen e det du?! Ja här behöver ingen räddas". Jag lyckades hålla mig för skratt men leendet gick inte att hålla tillbaka. Skärp dig nu och visa dina skådespelartalanger peppade jag mig själv.
BM frågade ut mig, var jag har ont, när hände detta, är jag chauffören, finns det fler i bussen m.m. Svarade på det jag visste men blev mest "vet inte". "Vet du någonting egentligen?" frågade BM. Jag skrattade.. "Håll tyst!" sa jag och försökte bli allvarlig. BM gick för att rapportera till brandmännen. P kom in och gjorde ett alldeles utmärkt ABCDE. Jag lyckades vara allvarlig och säga vart jag hade ont, att jag hade domningar i fingrarna och svarade på alla frågor.

Sen kom B in. Räckte med ett par kommentarer och min Oscar för bästa kvinnliga huvudroll gick upp i rök när jag garvade. Gah! :oD
"Detta måste var en på fyra miljarder att man hamnar på detta sättet". Jag skrattar.
"Det är väldigt ovanligt att man har en hjälm i en buss, måste klaga på övningsledningen". Jag skrattar igen...
Det är ju en anings svårt att sätta nackkrage när patienten har hjälm :o)
Självklart gjorde de ett bra jobb och även om jag skriver det roliga så togs givetvis övningen på stort allvar. 
Tre brandmän lyfte försiktigt ut mig på Höganäsbrädan och jag var åter i frihet.
De skulle nu lyfta bussen för att ta ut den stackars dockan. Jag hämtade min kamera för att ta lite bilder. Dröjde inte många sekunder innan BM kom fram och frågade om jag var mellan 18 och 65 år. Ja jo det var jag ju. "Bra då är du skyldig att hjälpa till". Inte säger man väl emot BM? =)
Vara bara till att lägga undan kameran och hjälpa till med stöttorna, i gråvita millitärbyxor =)
 

När dockan var utdragen skulle de sätta fast vinschen i bussen. Innan man rullar in vinschen igen måste den rullas ut helt. Då råkade repet lossna från vinschen. De försökte nu få runt repet igen men ack vad svårt de hade med sina stora händer.
Tack och lov fanns det en liten flicka med små händer/handleder vid sidan om. Fick runt repet och karlarna tog över igen. De skulle nu skruva bort en skruv med en insektsnyckel. Fick se den ena brandmannen sikta på skruven och den andra brandmannen försökte skruva. Jag erbjöd min hjälp och kunde utan svårigheter skruva med båda händerna och med gemensamma insatser var vinschen lagad.
Äntligen har man användning för sina små händer, annars önskade man att de var större så man lättare kan greppa saker.
Min bil blev åter mobbad och tyckte den stod bra där*hmf* :)

Övningsledaren, brandman M, sa att nu kunde 301 och 309 återvända till station. Det de inte visste var att han hade en plan. När de kommit halvvägs ropade han upp de på radion. Nu var det ett hjärtstopp. Jag skulle vara uppringaren.
B kom först i 309. Försökte ånyo förbättra min skådespelarkarriär men B hann säga en kommentar innan han påbörjade HLR och den stackars uppringaren insåg att skådespelaryrket nog inte är något för henne, då man nog inte får skratta i allvarliga scener. 
När 301 kom sprang jag till BM för att berätta att min stackars kollega bara ramlade ihop. De kopplade upp defibrillatorn medan BM frågade ut mig och skrev ned uppgifterna i ett formulär. 
Övningsledaren tackade för en bra insats och nu kunde brandmännen åter vända hem till fikat.  
Jag gick till gymmet då jag skulle jobba på kvällen. Men de goa brandmännen hade sparat lite glass till mig som jag kunde ta efter träningen :)
Var en glad Emelie som gick till jobbet. Jag måste vara med världens goaste gäng. De får mig alltid att skratta och på träningen när man började bli trött blev man peppad. Det behövdes när man pressar kroppen till att bli starkare.
Brandman vill jag bli, brandman SKA jag bli!