Brandkvinnan

Idag skulle Ludde fyllt 14 år.
Det är så tomt. Särskilt när man kommer hem själv. Han höll en alltid sällskap.

Jag trodde inte jag skulle må värre.
Det kändes bättre med att någon snackat skit om en, började glömma det.
Men idag kom chefen och gick till var och en om skiften. Så sa hon att hon hade hört hur det egentligen är med att jag pratar på arbetstid. Då blev jag lättad att äntligen jag får rättvisa.
Men då säger hon att jag pratade mycket när jag stod jämnte någon men arbetade jättebra när jag var själv.

Jag ville bara försvinna. Jag tyckte det var orättvist. Det var aldrig jag som började prata, men var det någon som pratade med en svarade man ju på tilltal och försökte vara trevlig för att vara uppskattad.
Jag kan lova och svära att jag inte började prata med någon i godan ro.
Så de som pratade med mig säger nu till chefen att jag pratar mycket på arbetstid. Jag tycker det är så orättvist. Jag litar inte på en j*vel längre.
Utom M då. Han klappade mig på kinden och undrade hur det var med mig idag. Och så en rast la han mitt huvud på hans axel. Han är så himla go. Undra om han förstår att jag inte är så jätteglad just nu. Då förstår han mer än familj och vänner iaf.

Jag vet inte alls hur jag ska rycka upp mig.
Funderar på att festa stenhårt och hoppas man hittar någon pojke som kan trösta en.