Brandkvinnan

Jag vet varför det inte gick bra....


Snacka om att jag var nervös innan badet. Sen skulle man ju släppa av H vid stationen innan. Tur att jag hittade till badet sen iaf..
Jag fick vara först så jag slapp killarna ;o)
Hur som helst så fick jag inte ha simglasögon utan chansar att ha linserna på. Linserna ramlade inte bort men jag såg ju suddigt under ytan så det var väldigt ovant.
Provet:
Hopp från 3 meter ner. Simma 50 meter. Upp på kanten, ner igen till halva bassängen, hämta dockan fem meter ner. När jag kom upp var jag helt slut. Tusen tankar snurrar runt, varför är jag redan trött? Detta klarade jag jättelätt på träningen, vad e det för fel nu? Jag börjar bogsera den tunga dockan som vi aldrig har övat på. Dockan vill ju inte flyta. Jag paddlade med benen för kung och fosterland. Jag kom ingenvart. Mjölksyra i benen, läraren säger halva biten är gången. Jag kommer mer och mer under ytan. Kan inte andas, syret är slut. Kommer längre och längre under ytan. Vill inte ge upp. Vill klara det. Ser ytan ovanför mig. Luften är slut. Jag kommer inte upp igen. Inser att det går inte, jag drunknar om jag inte släpper dockan.
Jag släppte dockan...
Simmade hostans till kanten. Förstår inte vad som är fel. Jag får ingen luft. Jag var nästan gråtfärdig , sa bara fan, fan, fan..
Läraren frågar om jag vill göra om det i slutet när alla försökt eller om jag vill fortsätta och visa vad jag kan.
Klarade jag inte av det nu så kommer jag vara ännu tröttare nästa försök. Så jag fortsatte.

Simmar till den höga kanten igen. Hoppar upp. Jag är redan dödstrött, förstår inte vad det e med kroppen.
Får en livboj som jag kastar ut och hoppar i för att rädda den nödställde som väger runt 85 kg. Han sprattlar med armarna, jag försöker lugna honom och får han i bojjen galant, läraren berömmer.
Denna gången var det lite lättare att bogsera när jag slapp dockan. Tar upp han på kanten och kollar andning puls. Sen går jag till den höga kanten. Nu ska jag dyka ner till halva bassängen. Jag klarade det på träningen. Nu andades jag som om jag sprungit en mil.
Jag försökte peppa mig själv. Det ska gå, ge dig inte flicka!
Är kanske två meter från dockan när luften tar slut i lungorna. Jag blir arg på mig själv att jag inte är som jag ska. Försöker lite till, nej det gick inte. Upp igen, trodde aldrig jag skulle få luft. Det andetagen jag tog när jag kom upp måste varit rekord.
Lärarna säger att jag ska livrädda personen igen. Jag bogserar han utan boj. Plötsligt börjar han sprattla. Jag tar snabbt tag om armarna bakom hans rygg och säger, lugn, bara lugn. Han slutar och jag tar om huvet igen. Upprepar det igen och sen tar upp han på kanten. Han sa att han hade ingen puls så jag får gå till en HLR-docka.
Trodde jag skulle spy i dockan. Var helt slut. Gör HLR till läraren säger stopp.
Jag är glad att det e över. Men så jävla besviken.
Läraren berömmer mitt HLR, upptag och allt. Det är bara dockan jag har problem med. De säger att det var inte min dag igår.

Sen gick jag och bytte om. Två killar som gjorde det efter mig klarade inte det heller. Vet inte hur det gick för resten av gruppen.

På hemvägen hälsar jag på syrran.
På kvällen kommer syrran hem till oss och Daniel får paket ;o)
När jag lattchade med brorsan var jag andfådd, när jag pratar är jag andfådd.
Så igår på kvällen visste jag varför.
Mina lungor är inte som de ska. Något virus eller nåt ligger och lurar.
Tror inte nu att jag försöker skylla på det. Jag hade kanske inte klarat det om jag var frisk. Men det är en stor del lungornas fel.

Sjöng lite idag till musik. Var jättejobbigt.
Så det blir nog ingen joggning med pappa idag. Och ingen brandstation imon. Jag måste bli frisk i lungorna. Känner mig som en astmatiker.
Nästa termin ska jag träna på simningen. Sen på provet ska jag inte vara lika nervös. Då ska det gå, om jag så skulle drunkna på kuppen.
Livet måste gå vidare ändå, eller hur? Det finns ju så mycket annat jag klarar galant. Rökdykning tex, jag är fenominal på rökdykning*tänker positivt*.

Nu ska bror min och jag hämta tallris till mor min.