Brandkvinnan

Mamma hade för några månader sen tappat känslen i halva ansiktet. Hon fick tid hos doktorn efter ett bra tag. sen fick hon tider för röntgen och magnetröntgen. Under väntetiden började känslen komma tillbaka men är fortfarande inte helt ok. Nu gjorde hon denna magnetröntgen förra veckan. Nästa vecka skulel hon få reda på resultaten.
Igår när jag var hemma kom mamma hem från affären. Hon säger att hon hade varit så ledsen idag och så börjar hon gråta. Då hade sjukhuset ringt och bett henne komma idag för en ny undersökning. Då blev jag riktigt rädd. Få tid dagen efter när det är sådan kö på den nya magnetröntgen. Sjukhuset kunde inte säga varför hon har kallats in.
Pappa hade kört hem från jobbet dirket när mamma ringde, han var alldeles till sig. Farmor kom hem på kvällen och hade gråten i halsen. Även om det kan vara tusen olika anledningar att inte vara orolig så visst f*n är man orolig. Det är klart att det är risk att det är något.
Kan knappt koncentrera mig på lektionerna, blir lite fuktig i ögonen ibland. Hur många tårar har man egentligen? Jag som sov oroligt innan, ska man behöva gråta mig till sömns? Ni kanske tycker att jag överdriver, men detta handlar om MIN mamma, ingen annans.

Tack för att just du försöker muntra upp mig*kram*