Brandkvinnan

Stack till Gyön och solade igår. Själv. Men det var skönt, behövde rensa tankarna lite.

Men det var inte kul att somna. Eller vakna idag. Inte alls kul att åka till jobbet när man inte visste hur det skulle bli senare i år. Det är det som jag är mest rädd för. Jag har planerat mitt liv sen högstadiet. Nu vet jag inte vad jag ska göra.

Fick givetvis mensen på morgonen. Tog en Citidon (de starka tabllerna jag hade under skadan) innan jag körde hemifrån. Den hjälpte inte så efter två timmar tar jag en till plus en imbumetin (som mamma inte alls var förtjust i när jag berättade det senare).
Hur som helst, det hjälpte. Hade jag inte haft tabletter hade jag nog fått gå hem, så illa är värken. Kan ju fan inte stå upp. Ont i huvet hade jag oxå...

Tabletterna gjorde mig väldigt groggy faktiskt... Kände mig drogad, men hellre lite trött och slö än smärta.

Höll på att gråta flera gånger idag, bla när jag skulle berättade om SMO för hon som står bredvid mig. hon försökte peppa mig att nästa gång kommer jag in.
Frågade den tetiga deltidaren om de behövde mer folk till deltiden i Hoby.
Fick ett nummer som jag nyss ringde. Han som jag ringde till skulle viderbefodra det till Karlskrona. Sen får vi se när nästa intagning sker.
Mamma verkade inte så glad över det för jag vet ju inte var jag får jobb i höst (5 min anspänningstid). Men det skiter jag i. För gör jag ingeting nu kommer jag bli deprimerad till max. Jag orkar inte mer motgångar. Det sägs ju att det som inte dödar, det härdar. Men det vet jag inte. Jag blir bara mer och mer sårbar tycker jag.

Men nu ska jag försöka bli deltidare. Fast kondisen måste jag träna upp. Min fot är ju inte fortfarande fullt frisk men det ska gå.
Och på lördag ska jag till station. De får en alltid att bli på bättre humör.