I´m back
Okej jag skrev lite fel igår, soo? Affisch kanske blir bättre?
Mitt rum är färdigstädat.
Jag vaknade skrikans idag å det var inte någon dröm. På nåt sätt så skulle jag sträcka på mig när jag var halvvaken och sträckte på fötterna. Då smärtade det i foten ungefär lika ont som den dagen jag fick sprickan. Skrek AJJ rätt högt, blev klarvaken där. Vetti katten vad det var för nåt. Sen hade jag ju inte så ont i det efter en stund.
Men jag var öm idag, fick ju gå lite i klackskorna. Alltså, människan är inte byggt för klackskor. Högklackade är dom ju inte men klackan är väl 2.5 cm hög med 1 cm i kvadraten. Nog så svårt att gå i för en gympaskormänniska med ont i foten och livrädd att vricka till foten. När man bara gått utan kryckor i 3 dagar är man inte så stöddig.
Drömde en massa inatt igen. Nämde jag när jag drömde att pappa tog av sin hud på bena? Drömmer fortfarande en massa. Tror att jag aldrig blir av med mina drömmar.
Inatt drömde jag att jag filmat mig själv när jag ramlade av hästen. Fast i drömmen stegrade sig hästen, i verkligheten bockade hon.
Usch jag kan fortfarande gå igenom hela händelseförloppet i detalj. Jag hörde och kände hur det knakade i vristen, när Ida kommer springade och jag vänder och vrider mig av smärta och försöker få upp mobilen ur fickan för att ringa min bror. Han står nämligen först på listan och har alltid mobilen på sig. Men när broden svarar var jag nära gråten och kunde inte få fram nåt mer än stön. Så Ida får ta över och be han komma till sommarhagen.
Jag hade foten i luften och höll om i knävecket och tittade på foten för att se om den var i en konstig vinkel för det kändes som om fanskapet var av. Ida hjälper mig upp på en sten (låg ju mitt i lite taggbuskar).
Ida hjälper att ta av legginsen och skon som jag bad henne om. Jag kunde mistna tänka klart att det kunde svullna.
Jag lovar att jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv. Och aldrig varit så rädd heller. Min fasa var att det var av, gipsad i en oändlighet.
Tack och lov är det över nu och svullnaden är snart borta. Fast det är stelt, ömt och lite blåmärke kvar.
Snart måste jag sitta upp på en häst igen, bara några minuter räcker. Har ju alltid suttit upp igen när man ramlat av, inte bra om man väntar för länge. Men jag ska ju bli helt bra i foten först, och jag ska ta en lugn häst, kanske i paddocken med Ida gåendes bredvid.
Nu har livet återvänt för nu kan jag leva igen ;o)
Har redan cyklat en liten tur med pappa. Fast väldigt sakta förstås.
Dagens artist: Elvis
Mamma och jag hade framträdande för pappa igår när vi sjöng med Elvis *höhö*
Mitt rum är färdigstädat.
Jag vaknade skrikans idag å det var inte någon dröm. På nåt sätt så skulle jag sträcka på mig när jag var halvvaken och sträckte på fötterna. Då smärtade det i foten ungefär lika ont som den dagen jag fick sprickan. Skrek AJJ rätt högt, blev klarvaken där. Vetti katten vad det var för nåt. Sen hade jag ju inte så ont i det efter en stund.
Men jag var öm idag, fick ju gå lite i klackskorna. Alltså, människan är inte byggt för klackskor. Högklackade är dom ju inte men klackan är väl 2.5 cm hög med 1 cm i kvadraten. Nog så svårt att gå i för en gympaskormänniska med ont i foten och livrädd att vricka till foten. När man bara gått utan kryckor i 3 dagar är man inte så stöddig.
Drömde en massa inatt igen. Nämde jag när jag drömde att pappa tog av sin hud på bena? Drömmer fortfarande en massa. Tror att jag aldrig blir av med mina drömmar.
Inatt drömde jag att jag filmat mig själv när jag ramlade av hästen. Fast i drömmen stegrade sig hästen, i verkligheten bockade hon.
Usch jag kan fortfarande gå igenom hela händelseförloppet i detalj. Jag hörde och kände hur det knakade i vristen, när Ida kommer springade och jag vänder och vrider mig av smärta och försöker få upp mobilen ur fickan för att ringa min bror. Han står nämligen först på listan och har alltid mobilen på sig. Men när broden svarar var jag nära gråten och kunde inte få fram nåt mer än stön. Så Ida får ta över och be han komma till sommarhagen.
Jag hade foten i luften och höll om i knävecket och tittade på foten för att se om den var i en konstig vinkel för det kändes som om fanskapet var av. Ida hjälper mig upp på en sten (låg ju mitt i lite taggbuskar).
Ida hjälper att ta av legginsen och skon som jag bad henne om. Jag kunde mistna tänka klart att det kunde svullna.
Jag lovar att jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv. Och aldrig varit så rädd heller. Min fasa var att det var av, gipsad i en oändlighet.
Tack och lov är det över nu och svullnaden är snart borta. Fast det är stelt, ömt och lite blåmärke kvar.
Snart måste jag sitta upp på en häst igen, bara några minuter räcker. Har ju alltid suttit upp igen när man ramlat av, inte bra om man väntar för länge. Men jag ska ju bli helt bra i foten först, och jag ska ta en lugn häst, kanske i paddocken med Ida gåendes bredvid.
Nu har livet återvänt för nu kan jag leva igen ;o)
Har redan cyklat en liten tur med pappa. Fast väldigt sakta förstås.
Dagens artist: Elvis
Mamma och jag hade framträdande för pappa igår när vi sjöng med Elvis *höhö*
Kommentarer:
Trackback