Brandkvinnan

Faen, jag som trodde jag inte skulle gråta idag, fel av mig. Skulle läsa dikten till mor, kom bara till fjärde raden sen tappade jag rösten och storbölade. Så kom ju mamma upp och tröstade mig. Hon tyckte att den var fin, tack =o)
Sen visade jag henne bilder jag lagt upp på bloggen så snörvlade hon med.
Tack och lov att man har bilder och filmer kvar så man kan titta tillbaka.
Men det konstigaste är att jag omedveten väntar på att han ska komma tillbaka.
Fia är så orolig ibland. Inatt hade hon varit orolig sa mamma. Är det Ludde hon ser? Jag hoppas att han finns nära hos på nåt sätt.
Nej nu får jag samla mig, gråta hjälper ju inte, det har man ju märkt.
Bävar för att de på brandstationen ska fråga imon hur det e med Ludde, berättade ju sist jag var där att han var sjuk. Rädd att jag börjar gråta. Ja jag vet, det är naturligt. Men iaf... Jag brukar inte gråta för andra så, men nu på sistone har man lixom inte orkat hålla masken hur man mår.

Oj klockan är mycket. Ska snart packa idrottskläder till morgondagen. Brukar ha shorts men jag får nog fasikens ta de nya träningsbyxorna jag köpte häromdagen. Trött på alla feteblåmärken varenda gång. Vad en liten fjuttig boll kan göra en illa*humf*.

Om 12 timmar är jag on my way till den plats jag vill leva resten av mitt liv ;o)