Lättar mitt hjärta
Sen frågade jag vilken han ville åka och det var ju tydligt att han ville åka 301. Dum fråga av mig :o)
När de hade plockat klart med utrustningen sa jag till honom att han kunde hoppa in och han var inte sölig om man säger så. Roligt att man kan roa de yngre*fniss*.
Fast brandmännen roar ju mig när jag får köra 301 så jag är väl likadan ;o)
Kanske inte låter så roligt nu när jag skriver det men jag var rätt road den kvällen. Hade ju faktiskt varit igång i 17 h den dagen, först i vit rock sen i blåa stationskläder. Kul att man kan skifta yrke bara sådär ;o)
Fasikens jag skulle ju vara på ambulansen igen med. När ska jag hinna det?
Jag har varit dålig hela helgen. Försökte putsa fönstrena. Tog insidan och sen fick jag lägga mig och vila. Så tradigt att vara sjuk. Och sen ösregnade det så fönstrena blev inte rena. Fick avbryta och ska fortsätta idag.
Ska sen sätta upp adventsljusstaken. Det är tydligen första advent idag.
Redan? Det betyder att jag måste ha köpt 3 födelsedagspresenter till den 15 dec, baka två tårtor på två veckor till övningarna och samtidigt göra praktik och vara på brandstationen, arbetena med ja.
Samtidigt oroa mig för mamma.
Fan säger jag bara.
Jag hade gjort vad som helst för ett botemedel. Hon kommer aldrig vara riktigt frisk i sitt liv och man vet aldrig vad nästa skov ska sätta sig. Man brukar säga att den som lever får se. Jag vill inte leva och se. Om man bara kunde stanna tiden.
Jag körde in med mat som pappa gjort till mamma till mammas jobb. Hon äter ju så dåligt så man måste se till att hon har mat att äta. Just nu väger hon 18 kg mindre än mig...
Hon blir nog inte glad om hon vet att jag skriver om henne. Men jag vill ju att alla ska veta hur mycket jag älskar henne och att andra tar till vara på den tiden era föräldrar är friska. Jag njöt aldrig tillräckligt när hon var frisk.
Låter som om hon var dödsjuk. Det är hon inte men hon mår inte bra...
Om jag nu ska gå tillbaka till mig själv. Just nu är jag livrädd för mitt eget hjärta. Hjärtslagen är inte normala... Och är det inte normalt så kan jag bara glömma att rökdyka, köra brandbilar och klippa i bilar. Den största tiden av min tankeverksamhet är att hoppas att det inte har blivit något kroniskt efter mina envisa insatser att anstränga mig när jag varit dålig.
Men så kan det ju inte vara. Heller hur? Klart jag blir frisk...
Och inte kan jag springa för att ventilera känslorna. Vill inte träna ifall att...
Mamma är rädd att jag kolar vippen. Men det är omöjligt. Jag är ju 20 år, då är man ju odödlig, väl?
Nähe man måste ju fira advent. Fira för att man tänder det första ljuset. Fast det firar inte jag. Den 13 dec fyller Thias 1 år. Det var inte många månader sen vi inte vågade hoppas att han ens skulle bli 6 månader. Men nu är det snart ett år sedan han kom ut 3 ½ mån för tidigt.
Och nu är han som vilket barn som helst. När skeden skrapar i hans nedre tand får Moster ilningar och tröttar snabbt ut henne när hon kastar upp honom i luften så han skrattar och skrattar. Hans skratt gör livet värt att leva.
Det firar jag när jag tänder det första ljuset i adventsljusstaken.
Vad firar ni?
Nu är det hög tid att du sätter dig ner och tar det lugnt. Dina symptom är inte okända för mig som redan har brakat in i den berömda väggen. Du jagar dig dit på egen hand i hög hastighet. Sätt dig ner omgående!!! Du riskerar bara att förlora allt du så länge och hårt har kämpat för - det är dags att slå i bromsen nu tjejen.
Ja vet du vad Emelie. Istället för att stressa igenom allt och vilja orka och ta slut på dig: ta det lugnt! Blir frisk, ta en hel vecka där du bara är sjuk, bara ligger hemma, tar hand om din kropp, tar långsamma långa promenader, men framförallt: ta hand om dig! Jag vet hur tuff skolan var, jag vet vilken press det är med fysen, jag vet hur tufft det är att misslyckas på tester, jag vet allt det där. Och att det inte är roligt. Men om du bara tar det lugtn och satsar
på dig själv och skiter i vad andra säger och tycker och tänker om träningen så kommer det gå bra-jag lovar! För som du vet, när manär på kåren försvinner det mesta av hetsen runt fysen, man kan tagga ner lite. det viktigaste är att du håller 20-30 år till, eller hur?
Ta hand om dig å kommer drömmen slå in, och då kommer vi träffas på nästa nätverksträff, så är det bara!
Kloka råd du har fått brandkvinnan, de värnar om dig. Onormala hjärtslag behöver inte uppkomma fysiskt, låter knäppt men så är det. Finns medicin som dämpar och som används av många. Ej triangelmärkta, de tar ner pulsen. Sista utvägen då du egentligen behöver varva ner och få undan ångest istället. Ta vara på dig nu, jag håller som du vet tummarna för dig och är impad att du kommit såhär långt. Kram Qtb
Sanna:
Japp jag har varvat ner litegranna. Försöker prioritera lite bättre för att se vad jag verkligen måste göra. Och så för man lite tid över :o)
Tack!
Läser din blogg och fattar inte hur du orkar. Jag gör inte ens hälften så mycket som du gör och orkar inte det. Hur gör du?
Anna:
Tack! Ja jag har själv upptäckt att jag inte tillåter kroppen bli frisk. Jag har så bråttom att göra allt. Tror att man kan leva hela livet innan man fyllt 25... Har taggat ner och försöker inte stressa upp mig för det är då hjärtat protesterar.
Då har så rätt så när det gäller träningen. Just nu får jag panik när jag känner styrkan försvinna som jag tränade upp de två första terminerna.
Tack och lov så har jag kommit till en bra station så jag känner inte den pressen att jag måste träna och vågar säga till när jag inte orkar mer.
Ja jag hoppas att vi ses nästa nätverksträff :o)
Qtb:
Ja jag har tagit råden till mig. Låter lugnade att höra. Man är ju mest orolig för att man inte vet vad det är.
Tack det ska jag göra :o)
*kramar tillbaks*
Jag orkar för att jag har en vardag som är planerad med järnhand och för att jag har en kurator som håller mig i öronen.
Jag förstår att det ibland kan te sig i bloggen som att jag alltid kör fullt ös, men det gör jag inte. Både vår gemensamma vän och Lyckan håller hårt i mig och jag har lärt mig att lägga stoltheten åt sidan och erkänna när jag är trött, tacka nej till arbetspass när jag är minsta lilla under normalnivå och nu har jag inte tränat ett säger ett löpsteg på ett tag till förmån för mina studier. Min stora räddning ligger i att jag har ett väldigt stillasittande jobb med få arbetsuppgifter vilket ger utrymme för studier. Hade jag haft ett jobb som krävde att jag var på fötterna hela tiden, hade jag inte kunnat plugga.
Alla de symptomen du beskriver i din blogg har jag upplevt, för min del var det ren och skär ångest över att "misslyckas" och jag piskade mig själv förbi all rim och reson för att "ta igen det jag hade missat" och bevisa att jag dög. Grejen är att man måste inse att det är de man inte har misslyckats och visst duger och man måste ge sin kropp chansen att ladda upp batterierna för man är nästan helt förbi reservtanken när hjärtklappningar, minnesluckor och annan skit kickar in.
Du har inte misslyckats någonstans! Se till vad du har lyckats med. Vad jag har förstått på vår gemensamma vän räcker du mig till axlarna och jag är bara ett äpple hög, du har trots din storlek nästan tagit dig igenom en jäkligt tuff och fysiskt ansträngande utbildning.Du har vad jag förstått på bloggen godkänt i det mesta. Styrkan har du tränat upp efter hand och det kan inte vara så lite heller. Glöm inte att jag släpar brandutrustning mer eller mindra varje gång jag jobbar och jag tycker det är vidrigt slitigt varje gång med de där förbaskade slankorgarna och allt annat junk. Ge dig lite cred här nu. Se till vad du orkade när du började och vad du orkar nu - rätta därefter på rygg och axlar, höj huvudet, det du har gjort är en bedrift! Var stolt över dig själv!!! Sänk kraven nu, du är framme och visst det kanske inte blir exakt som du vill men det blir det inte för någon av oss. Var rädd om din kropp, den ska hålla länge och kraschar du, återfår din kropp aldrig kroppen till 100% Sköt om dig nu så vi kan skicka blommor till din examen istället för sjukhuset
*Kramar om*
Tack Sanna!
Jag tar till mig allt du skriver och ska varva ner. Nästa vecka har jag bett mig helt ledig. En vecka med att vara hemma och vila.
Ja jag glömmer faktiskt ibland bort att vara stolt över det jag har åstakommit istället för att vara besviken på mig själv om det jag inte klarat.
Mitt problem är att jag vill göra så mycket, vara med om så mycket som möjligt. Men jag har åter igen fått lära mig en läxa att det är omöjlig att strunta i kroppens signaler.
Jag är trots allt bara 20 år och redan varit med om så många saker som inte många andra har.
Lovar att räta på ryggen och höja huvudet och vara stolt över det jag hittils klarat av.
Tack och lov är jag med världens goaste gäng på brandstationen som alltid är rädd om mig och är glada och se mig.
Och tack för att du bryr dig och delar med dig dina erfarenheter. Det är guld värt för mig. Ibland förstår man inte själv vad som är problemet utan det blir aha-upplevelser när andra säger vad som håller på att hända.
Har även lärt mig av vår gemensamma vän att jag tänker för mycket på andra runt mig och för lite på mig själv. Sätter jämnt familjen före mig själv. Men som sagt, nästa vecka ska ägnas till mig själv.
*kramar tillbaka*