Brandkvinnan

Började skriva en berättelse för cirka 5 år sedan som jag inte är klar med än. Tänkte lägga upp den första biten här och så får jag se om ni vill att jag ska fortsätta. Vill ingen veta fortsättningen är det ju ingen idé att lägga upp den på bloggen.
Personerna i berättelsen är helt påhittade och överenstämmer inte alls med någon jag känner. "Jag" i berättelsen stämmer inte heller överens med mig själv.

Varför just jag?

Allting gick i slow-motion, pappa väjde för den stora älgen som gick upp på vägen. Mamma skrek, mina två syskon skrek. Även jag skrek när jag fick syn på långtradaren vi mötte samtidigt som pappa väjde ut i vänsterfilen. När pappa insåg att kraschen inte gick att hindra kastade han sig över mamma som satt i passagerarsätet för att skydda henne. Långtradaren träffade oss i sidan så att bilen flög ner i diket. Sedan blev allt svart.

Jag vet inte hur länge jag var medvetslös. Det som en gång var en bil, var nu en hög av plåt. Mamma och pappa syntes knappt i bråten. Jag försökte kravla mig fram för att titta. Den syn som mötte mig går inte att beskriva. Pappa hade dött i mammas famn. Mamma pratade med mig. Jag hörde henne knappt.

- Ge inte upp lilla hjärtat, liv livet som vi gav dig. Jag är ledsen för att jag inte får vara med när du får barn. Vi älskar dig. Sedan tog hon sakta sitt sista andetag.

Till vänster satt min storebror Niklas, död. Jag behövde inte känna på hans puls om han var död. Det såg man tydligt.

Min lillasyster Amanda började kvickna till på högra sidan. Hennes ben var helt krossade. Det sipprade ut blod ur hennes mun och öron. Varför kunde inte jag byta plats med henne? Jag som alltid försökt skydda henne, kunde bara se henne lida. Jag letade upp hennes telefon och ringde 112. Efter två signaler svarade SOS. Jag förklarade så bäst jag kunde var jag var och vad som hade hänt. Då började det ryka under motorhuven. I nästa sekund slog lågorna upp. Min syster skrek av dödsångest. Jag försökte slita henne loss men hon satt fast. Det började bli så hett att jag var tvungen att försöka ta mig ur vraket. Då insåg jag att hon skulle få en smärtsam död. Jag gav henne en puss på kinden och sa att jag älskade henne. Jag bad henne blunda. Då slog jag så hårt jag kunde mot tinningen så att hon svimmade. Nu slapp hon vara medvetande när elden slukade henne. Jag var tvungen att backa av hettan som slog emot mig. Lukten av röken blandades av den fräna doften av bränt kött.

Jag tittade upp och fick se mannen i långtradaren sitta där stel av chock. Plötsligt tyckte jag synd om mannen som dödade min familj. Det var ju inte hans fel. Hans liv har också gått i spillror.

 

Jag började springa mot bron 100 meter bort. Jag visste att det var ett tillräckligt högt fall för att dö. Jag kommer strax ropade jag till mamma och pappa. Hur lång tid tar det att komma till himlen? Var dom redan där?