Brandkvinnan

Gårdagen var händelserik vill jag lova. På gott och ont.

På morgonen när jag kom till brandstationen såg jag deltidens brandbil var på väg ut och jag fick världens ångest att jag missat något riktigt stort. Det är sällan deltiden behöver dras nämligen. För 301 var redan borta.
När jag kör runt och parkerar på gården hör jag sirenerna. När jag kom var det bara två brandmän som var kvar som precis började skiftet. Så vi började kolla 309 så att den var komplett, tankad och att allt fungerade.
Jag fick lära mig sätta igång motorsågen och se hur den fungerade och fylla på olja och bensin.
Fick reda på att nattens skift var ute på en brand i lastmaskin på morgonen och när ett automatlarm gick så åkte tre stycken från de som skulle jobba dag oxå ut på automatlarmet med deltidens bil även om nattens skift var klar med första larmet. Men det var falskt så jag missade inget ;o)
Vi återställde 301 från första larmet.
Hjälpte K att tvätta brandsläckare igår igen. Hängde med brandmästaren H och hämtade vatten och lite sådana ärrenden.

På eftermiddagen skulle vi ut och ha kall rökdykning men jag skulle ju ta det lugnt för läkaren så jag skulle hoppa över det. Precis innan vi ska åka ringer läkaren....

Jag hade ett litet spår av en infektion (precis som mamma och jag sagt hela tiden). Men infektionen var nästan över så jag skulle få träna lite smått och gradvis öka.
Röntgen och de andra proverna såg bra ut.

Utom ett...

Ett litet jädra fel...

Han frågade om min släkt hade haft problem med sköldkörteln för min var lite sliten sa han. Ingen i min släkt vad jag vet om har problem med det. Jag skulle ta nya prover som skulle skickas ner till Malmö. Är det så får jag ta tabletter hela livet. Efter det samtalet var jag nästan stum. Kände mig nästan chockad. Jag såg bara allt jävla krabb med att komma ihåg att ta tabletter tills man dör. Jag såg inte den ljusa sidan till en början. Så när vi var på övningsfältet ringde jag till mamma och pappa och de var inte glada men försökte få mig att tänka att det inte var så farligt.
Nu i efterhand känns det något bättre. Det förklarar en hel del hur jag mått den sista tiden. Letade upp på nätet och några saker stämmer. Bla tröttheten. Så det positiva just nu är att jag kommer ju må bättre och orkar få upp flåset som jag inte haft sen handbollen.
Tog proverna idag så nu får jag vänta i två veckor för att få besked vad allt detta handlar om.

Tack och lov förbättrades mitt "chocktillstånd" till det bättre tack vare goa brandmän. De fick mig tänka på annat.

Precis innan jag ska gå in för att rökdyka kall rökdykning ( ja jag skulle ju inte vara med men läkaren sa ju att jag kunde börja träna så smått, och ja jag ångrade mitt dumdristiga val senare) ringde mamma så jag fick ge mobilen till K så han kunde hälsa att jag inte kunde prata när jag var full klädd som rökdykare.
Sen gick LIA-F och jag in. Märktes rätt snabbt att vi inte rökdykit innan och inte förstod varandra riktigt. Det var en massa rum att söka av och jag blev trött rätt fort. Har tyckt innan att kall rökdykning inte alls var så jobbigt så jag såg ju att det var "lätt träning". Men shi fick jag. Förbrukade luften mer än vanligt och var jätteglad att få komma ut efter att hittade två dockor. Men ändå var det kul att äntligen få rökdyka igen.

Så efter det var jag ännu tröttare och ville bara lägga mig ner och sova. Men det skulle ju vara övning på kvällen.
Så det var till att samla gömda krafter någonstans och bita ihop. För övning tackar man inte nej till. Och det var en av de "ansvarsfulla" övning jag har gjort ;o)

Skulle ju hjälpa till på övningen men sen skulle jag få  vara markör och ligga i en bil som inte var så stadig för de ville inte lägga eleverna från omvårdad där. Men mig kunde de offra ;o)
Så innan jag skulle hänga med ut på fältet med de andra markörerna ändrades min uppgift. En av de brandmän som hade hand om övningen fick reda på att han även ingick i kvällens skift och han kunde ju omöjligt vara på två ställen samtidigt. Så då fick jag bli brandman för en kväll och ingå i 1+4 styrkan :o)
Deltiden var där oxå och larmet drogs som Nivå 15 med en tågolycka med bil inblandad. Jag blev Rd 2a.
Drog på mitt svarta larmställ och hoppade in högerbak i den fina brandbilen. Den goa brandmästaren pratade med "SOS" (övningsledaren) i radion medan jag drog på mig gummihandskar och vanliga "arbetarhandskar" över. Tog på mig reflexväst där det står räddning på och var beredd på en insats.

När vi kommer fram till olyckan brinner det på spåret, en person hänger ut för tåget och hotar att hoppa, en bil står på sidan framför tåget på rälsen. Den goa brandmästaren ger order att vi ska ta bilen så tar deltidarna tåget. K säkrar mot brand och tar hand om flickan som hoppade från fönstret och lade henne i framstupa sidoläge så länge.
P hoppar in i bilen från ovansidan och jag springer och hämtar saker som han behöver. När de tagit sönder bakrutan hjälper jag till med nackkrage på personen som sitter, ja ligger, där bak. Sen får jag hålla hennes nacke medan K och H klipper ner taket. P och jag som är inne i bilen får reda att det var en person som oxå skulle vara i bilen men som fattades. Så jag meddelar den goa brandmästaren det. Äntligen hade jag i huvet att meddela styrkeledaren om viktiga uppgifter. När vi skulle ta uttaget var spineboarden upptagen av deltidaren så vi fick vänta lite. Deltidarna fick ut alla ur tåget ungefär samtidigt som vi hade fått ut de från bilen.
När vi skulle ta på spindeln som sätter fast patienten på spineboarden var de andra lite osäkra, de har precis fått den men jag var tvärsäker så de litade på mig ;o)
Hade vi haft fler spineboards hade insatsen tagit lite snabbare. Nu tog det 40 min att rädda 8 personer med två styrkor, alltså 1+4 och 1+3. Även insatsledaren kom och tog över ledningen men brandmästarna (styrkeledarna) ansvarade för sitt område.
Egentligen skulle en styrka åka till med kunde inte fixas. Vi fick mycket bra beröm av de som ledde övningen och markörerna var nöjda.
Jag var glad och kände mig som en riktig brandman den stunden. Övningen och grabbarna räddade min dag.

Nu ska jag börja träna så smått och vänta på provsvaren och fortsätta leva livet trots att min sköldkörtel inte verkar vara som den ska. Det var ju bra att det inte var något allvarligt som kunde stoppa mig att bli brandman. Har varit orolig för det.

Trädet utanför huset:


Fia håller mig sällskap på datan när jag sitter vid datan: