Brandkvinnan

Jaha... när allt ser så jäkla ljust ut och lätt, ja de kommer man två steg bakåt igen. Det slår aldrig fel!
Jag var så glad häromveckan när jag gick rullbandet i lutning 8. Jag klarade ju testet trodde jag.
Bestämde tid med H på brandstationen på lördag då han ska testa mig. Han hade jouren hemma men skulle komma inom brandstationen för att testa mig. Jag måste ju söka sommarvik innan den 22 feb.
Igår skulle jag ta på mig larmstället och tog reda på hur man ställer in programmet på det nya rullbandet. Innan ställde jag in det själv. Bandet gick upp på lutning 14. Det var inte i grad som jag trodde (ska vara 8 grader) utan procent. Ja givetvis klarade jag ju inte det. Nu har jag några dagar att träna ihjäl mig.
Men det ser mörkt ut. Jag försöker vara positiv men det blir faen inte lätt. Få ner H särskilt till stationen för att sen misslyckas och sen inte kunna söka sommarvik? Oj vad jag kommer vara glad på mig själv då...

En tröst i detta elände är att jag lyfte pappa i brandmannagreppen tre ggr i lördags. Han är 183 cm, 85 kilo. Jag är 162 cm och 69 kilo. Så där är jag nöjd med mig själv. Får pränta in det i skallen för ibland tänker jag för mycket på det jag inte klarar av och glömmer det jag faktiskt klarar av.
Så att skriva det här på bloggen gör att det sätter sig bättre i hjärnan, trögtänkt vettni :o)

Denna veckan blir inte mycket praktik då vi håller på med olycksutredning. Har pluggat hela dagen och varit så flitig så.
Skulle för en stund sen laga mat men det var knögfullt i köket så jag får vänta lite.
Sen ska jag plugga lite till och träna på rullbandet tills jag spyr...kanske inte riktigt. På lördag däremot får de nog ha en ambulans redo att rycka ut då jag slår i näsan i rullbandet när benen slutar att fungera :o)