Brandkvinnan

I fredags var vi lite i brandlabbet och fick se när olika sorters rök/flamdetektorer löstes ut.
Innan lektionen skulle jag ta bilen upp till lektionssalen för att sen köra direkt hem. Då var det ett par i en 745 som inte fick igång bilen. Volvo startar ju alltid?
H från service försökte få igång den genom att koppla batterierna. Sen skulle den puttas av några från min klass och jag fick ju äran att sitta i och få igång den. Var en taxibil som stod vid vägen så killarna trodde inte den kom förbi. Jodå hojjtade jag när jag uppskattat bredden mellan trottoaren och taxibilen.
Ja jag styrde säkert förbi utan servostyrning, lite tungstyrt vill jag lova. Men bilen ville faktiskt inte igång. Jag ringde till bilmekanikerakuten (pappa) för tips men han kunde ju inte säga någon direkt orsak, inte för att jag trodde han var synsk heller. Sätta bilen på laddning om det är batteriet som dött.
När lektionen var slut körde jag förbi parkeringen och såg att bilen var borta...

På lördagen anlände jag till brandstationen 07.45. Hehe fick ta tet innan jag ens satt maten i kylskåpet*ler*.
Var skoj att se alla igen.
Jag var skitnervös för rullbandstestet. H skulle komma vid 9.30.
Innan dess satte jag ihop lite flaskpaket till dagens övning. Hjälpte B om böcker då han går SMO på distans.
Sen var det frukost och jag fick i mig en banan. Jäkla var nervös jag var.
Egentligen skulle de börja med brandgasventilation vid halv tio men de väntade lite så jag skulle kunna vara med :o)
Till testet då.
Jag var så nervös innan jag började så pulsen låg på 173. Ni kanske inte förstår varför jag är nervös.
Ska förklara:
Klarar jag det inte ser jag det som ett misslyckande. Klarar jag inte det kan jag inte söka till Östra Blekinge till sommaren, har velat bli brandman i nio år och forfarande inte klarat rullbandet på 5.6... Vad ska folk tro om mig? Hur besviken kommer jag inte bli på mig själv?
Tänk om jag snubblar redan under uppvärmningen?
Tänk om... tänk om...
Eftersom jag vet att jag tänker helt fel försökte jag tänka: Jag klarar det, bit ihop, visa att du duger, du kan om du vill!
Grabbarna hejjade på mig och önskade mig lycka till. M hjälpte att ta på paketet och stod sen och tittade när jag började gå.
Benen blev som spagetti redan efter uppvärmingen. Försökte tänka att mjölksyran försvinner snart för så tidigt har det inte kommit innan. H frågar om en siffra och jag fick det jobbigare och jobbigare att svara. Tyckte han frågat många ggr = många minuter som gått.
Jag flåsade och benen ville knappt lyda. Jag inser rätt snart att det inte kommer gå. Det är då hjärnan sviker mig och man tänker negativt då man är trött. Det resulterade att benen och kroppen helt enkelt inte ville mer.
Kändes som att världen rasade samman när jag fick avbryta. Ville bara skrika HELVETE!!
Jag tränar och tränar men det går inte...

H berättade att det är jobbigare att vara kort då man tar flera steg. Jo tack det har man märkt, får gå så snabbt man kan.
Fick en massa träningstips av H och sen när han kommer ner till Revinge som timlärare ska han ge mig en träningslektion :o)
När jag gick för att byta om var jag så besviken på mig själv. Jag kanske hade orkat lite till?
Har planerat mitt liv så noggrannt hela livet och nu vet jag inte vad som händer i sommar. Får panik av tanken...

När jag bytte om så ropar brandmästaren i högtalarna att alla skulle samlas i lektionssalen. Jag visste att alla vid detta laget visste om mitt misslyckande så jag bävade för att träffa dem när man hade gråten i halsen.
B kramade om mig tröstade mig. Sen kom goa brandmästaren och kramade om mig. Då kunde jag givetvis inte hålla tillbaka tårarna. Åå varför ska man vara sentimental för?
B sa att jag har åldern för mig och att jag ska sattsa på skolan först och träna långsiktigt. Han har helt rätt men jag har ju så bråttom med allt och vill ju ha ett sommarvik som brandman. Visst i värsta fall får man söka annat men det är ju brandman jag vill bli.
Efter några tröstande ord kändes det bättre och jag glömde snabbt av min besvikelse när lektionen var slut. För sen skulle vi ju till övningsfältet :o)
Jag hade jättekul under hela dagen och fick även rökdyka :o)
Jag skrattade nog nästan konstant hela dagen. På brandbilen finns det ju högtalare när man pratar i en mick. Den hörs rätt bra utåt. När vi var på övningsfältet tog B micken (han körde 301) och sa: Se upp för dårarna, dårarna stängs!
Jag trodde jag skulle dö av skratt i baksätet. Lät precis som i filmen.
Sen var den goa brandmästaren glad när jag satte på mig masken för de blev det tyst. Vaddå? Jag pratar väl inte mycket? ;o) Ja tetet haglade hela dagen*thihi*.
Trots en motig morgon var det den roligaste dagen på länge. Vilket gäng alltså, de är guld värda och finns inte på många ställen.

Jaja nog med tjat. Måste käka lunch nu!