Så nära men ändå så långt borta
Brandbilen har varit här och kört på orientering. Jag blir glad att se den men samtidigt ledsen.
Jag får väl snart acceptera fakta. Om jag har varit förkylt så mycket så många år så lär jag väl vara det lika många år till.
Men jag ska ge kroppen en chans till när man flyttat hemifrån. Kanske är det för katten, huset eller för att man bor med flera?
Flytten blir mitt sista hopp.
Man kanske ska söka till PHS? Bli hundförare? Bosätta sig så man slipper se brandbilar då man kommer storböla av längtan....
En dag på brandstationen är vad jag behöver.
För att vara hundförare krävs det att du är frisk, för att bli polis krävs det att du är frisk. Det finns inget jobb som inte kräver att du är frisk!
Jag tror att du ska ta det lugnt, bo in dig på ditt nya ställe, hitta lite fotfäste i din vardag. Du kommer att finna om att du ger det lite tid så kommer din kropp komma i balans och du kommer kunna träna och verkligen göra det du vill - dvs jobba inom räddningstjänsten.
Du verkar ju ha jättestöd av brandkillarna på stationen. Nyttja det, träna med dem men med förstånd så går det vägen. Jag tror ärligt talat inte att du blir lycklig som något annat än brandis så kom igen! Tappa inte fotfästet nu!
Ja man behöver ju vara frisk för alla yrken =(
Det är det jag oroar mig för, jag tar det jättelugnt nu sedan jag slutade SMO. Jag jobbar mellan 95-130 timmar varje månad och det borde ju räknas som lugnt.
Jag hoppas att jag kommer trivas i min lägenhet och som du säger, komma i balans. Kroppen och psyket hör inte ihop då psyket är arg för att kroppen inte orkar hänga med.
Jag försöker leta efter roliga gruppträningar typ box, bodypump osv som gör att det blir roligt att träna. Men under alla år när jag har hållt på med något (handboll, jujitsu m.m) har jag missat så mycket p.g.a förkylning. Jag är rädd att jag alltid kommer vara förkyld så här ofta då inget jag har gjort/inte gjort fungerat.
Jag tränar inte så ofta men ändå så orkar inte kroppen.
Ja jag har bra stöd av mitt gäng, utom de hade jag inte kommit så här långt. Nu när jag bor några km från stationen kommer det bli mer träning och innebandy med dem :o)
Tack för din uppmuntran, det behövs nu i svåra tider för så här lågt har hoppet aldrig varit.
Jag vet inte vad man gör när man inte blir frisk. Men jag vet att man ska vara rädd om sig själv och kämpa för det som får en att må bra. Du kommer fixa det!