Stampar på samma ställe

Såren har läkt efter blindtarmsinflammationen och magen är stort sett som vanlig igen.
Inflammationen sitter fortfarande i. Har dock inte lika ont som innan då jag inte gör så mycket. Men det påminner sig så fort man gör en rörelse en gång för mycket. Är så frustrerande.
Känns som att livet har stannat av då man inte kan göra det man vill.
Red i lördags för första gången på 14 veckor. Red barbacka på den vita nordsvensken i mörkret. Var helt underbart! I pannlampans sken gnistrade små snöflingor medan man följde rådjursspåren i skogen. Granarna hängde tungt av snön medan man hörde snön som knarrade när hästen pulsade i snön. Såg långt där framme ett rådjur hoppa tyst över grusvägen.
Den ridturen behövde jag, inte för bröstet utan för själen.
På onsdag kommer jag få svaren från magnetröntgen. Jag vet fortfarande hur det blir i framtiden. Är det kronisk eller hur länge till måste jag stå ut med detta?
Det är det jobbigaste av allt jag råkat ut för. Kommer jag någonsin kunna träna, rida eller köra bil utan att få ont?

Hur får man ur all frusteration ur kroppen utan fysisk aktivitet? Man kanske skulle köra långt ut i skogen och bara skrika som Ronja Rövadotter.






Dagens låt:
Keith Urban - I Told You So

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits